Pages Menu
RssFacebook
Categories Menu

Posted by on Nov 19, 2016 in Gästbloggare | 0 comments

SORG OCH SAKNAD NÄR NÅGON I FLOCKEN FATTAS

SORG OCH SAKNAD NÄR NÅGON I FLOCKEN FATTAS

Många rapporter kommer om den stora frånvaron bland elever i den svenska grundskolan. Trots skolplikt är det en stor andel barn och ungdomar som inte går i skolan. En stor del av de eleverna kan med all säkerhet stoppas in bland de som kallas för hemmasittare.
Hård och skarp kritik från de statliga skolmyndigheterna har utdelats till skolorna för att de gör alldeles för lite för att få eleverna tillbaka till skolan igen. Det finns ingen uppföljning eller någon ansträngning från skolans håll att jobba på de här elevernas återgång till skolan. Dessutom har man upptäckt att många elever går vidare till nästa årskurs trots att de inte har betyg i ett enda ämne.
L3 Programmet Musik (f.d. Rädda Barnens Musikprojekt) är ett individuellt alternativ inom gymnasieskolan. Gymnasieskolan i Sverige är en frivillig skolform. En av orsakerna till att elever bara har möjlighet att välja ett av gymnasieskolans fem introduktionsprogram, där Individuella Alternativet ingår, är just att eleverna inte har tillräckligt med betyg för att kunna gå på ett av gymnasieskolans nationella program.
En av de stora bidragande orsakerna till avsaknad av ett eller flera betyg är just en stor frånvaro från grundskolan. Det finns barn och ungdomar som inte vill lära sig sägs det från skolans håll. Det är inte sant och kanske ytterligare en variant av the blame game, d.v.s. skolan och dess representanter är ofelbara och skyller ifrån sig på allt och alla.
Många av eleverna som börjar L3 Programmet Musik har en gedigen tradition och osynlig stamtavla av frånvaro med sig i bagaget . Att den traditionen och vanan bara försvunnit som i ett trollslag under sommarlovet efter man slutat årskurs nio är osannolikt. Det händer bara inte.
I grundskolan var det skolplikt som gällde. Att gå på ett gymnasieprogram är ett eget val som eleven gjort. Har man dessutom gjort ett val som är kopplat till ett specialintresse, i det här fallet musikskapandet, borde motivationen till studier och lärandet vara större kan man tycka. Viljan och intresset finns absolut hos varje elev men kapaciteten och förmågan matchar inte varandra. Kapaciteten och förmågan är ofta blockerad av en massa hinder och svårigheter. Dessa kan bestå av psykosociala problem, neuropsykiatriska funktionshinder, medicinska problem, trauman, nyanländ i landet eller en uppväxt i en dysfunktionell familj.
En gyllene oskriven regel för pedagogerna som jobbar i musikprogrammet är att genast bry sig om och ta reda på varför en elev inte dyker upp för att vara med på skolaktiviteterna. Det är en tuff och svår utmaning för elever och personal att tillsammans vända på en stor frånvaro till en stor närvaro. Men det går garanterat att vända på en sådan tradition. Ett av bevisen var en vägg i våra lokaler som kallades ”Wall of fame”. På den väggen hängde inramade A4 ark. På det arket stod elevens namn med stora bokstäver. Inget annat. De eleverna hade 100 % närvaro! D.v.s. inga sena ankomster och ingen frånvaro. Då ska man veta att många av de eleverna hade 70-80% frånvaro i grundskolan.

Vad som är utmärkande för alla elever i verksamheten är att de är väldigt misstänksamma mot vuxna och vad vuxenvärlden står för. Oftast baserat på tråkiga och ibland hemska upplevelser. Detta gör att känslor upplevs som något mycket hotfullt och skrämmande. Ibland nästan på gränsen till livsfarligt. Att i en processinriktad utbildning vända på begreppen är en tuff utmaning. I det här fallet handlar det om att få eleverna att uppleva känslor som löftesrika och inte hotfulla. Ett av måtten på att man lyckats få eleverna att inse att känslor handlar om omtanke och att bry sig om och att uppmuntra, motivera och stödja är när eleven fått insikten om att delaktighet och närvaro betyder så mycket för så många människor. Det är inte bara den enskilde eleven det handlar om.
Att inse att man är betydelsefull, viktig och bekräftad märks väldigt tydligt i verksamheten. Detta beror på att i en egen enhet uppstår en familjekänsla där alla är viktiga. Musikskaparverksamheten är en gruppverksamhet och fattas en av medlemmarna i gruppen uppstår en saknad hos de andra. Det händer t.o.m. att saknaden kan bli så stor att en del av gruppmedlemmarna och kamrater i klassen kan uppleva sorg över att någon i flocken fattas. Frånvaro är inget intressant ord i verksamheten. Närvaro, återhämtning och saknad är nyckelord när någon av eleverna inte kan vara med i verksamheten.
Väldigt viktigt att veta är att eleverna med neuropsykiatriska funktionshinder drabbas ofta av utmattning. En utmattning som är kopplad till deras diagnos. Trots att de spelar, komponerar och repeterar i musikrummen och är aktiva, ivriga och kunskapstörstande i lärandet i klassrummet så uppstår en enorm trötthet hos de eleverna. Efter en så stor kraftfull insats brukar de eleverna stanna hemma en eller två dagar. Det är inte frånvaro. Det är återhämtning.

När eleverna förstår att man vill deras väl och att man saknar dem och att de förstår att de är saknade när de inte är i skolan så kan följande hända (som verkligen har hänt!): Några av eleverna var frånvarande på morgonen. Jag ringde runt. En del väckte jag. Några fick jag motivera till att komma till skolan o.s.v. Jag hann med alla eleverna utom en kille.
Orsaken till att jag inte hann med honom var att en incident med två elever inträffade. Den incidenten var tvungen att redas ut. Det tog lång tid. Vi satt i flera timmar och redde ut problemen. Det tog nästan hela förmiddagen. Efter en timme ringer telefonen. Det är den eleven som jag inte hann ringa och ta reda på var han höll hus. Han var väldigt upprörd och nästan lite besviken eftersom han med ivrig och förtvivlad röst nästan skriker: ” Varför hör ni inte av er? Varför ringer ni inte?”

Micke Svennerbrandt

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *