Pages Menu
RssFacebook
Categories Menu

Posted by on Dec 12, 2015 in Gästbloggare | 0 comments

SKOLSYSTEMETS MÄTHYSTERI OCH OBJEKTIFIERING AV ELEVER ÄR SAMHÄLLSFARLIGT -Micke Svennerbrandt

SKOLSYSTEMETS MÄTHYSTERI OCH OBJEKTIFIERING AV ELEVER ÄR SAMHÄLLSFARLIGT -Micke Svennerbrandt

Ett inlägg och en betraktelse relaterad till den rådande situationen i Europa. Objektifiering av unga människor skapar utanförskap. Ett utanförskap som kan leda till de mest destruktiva handlingar.

SKOLSYSTEMETS MÄTHYSTERI OCH OBJEKTIFIERING AV ELEVER ÄR SAMHÄLLSFARLIGT
Den ena rapporten efter den andra berättar om att den svenska skolan inte är vad den borde vara. Trots att man infört ett nytt betygssystem. Trots att man ersatt de individuella programmen på gymnasienivå med fem introduktionsprogram. Trots att man infört förstelärare och lärarlegitimation. Kontroll och mätfunktioner som gynnar och förstärker stuprörstänket och stuprörsmodellen som de flesta skolor är formade och beroende av. Stuprörsmodeller som finns överallt i vårt samhälle. Extra tydligt blir det i hur de kommunala förvaltningarna i landet är utformade. Att förstärka det gamla och förlegade stuprörstänket skapar ännu längre avstånd mellan beslutsfattare och medborgare. Ett avstånd som är förödande för samhällsutvecklingen. Beslutsfattarna tror sig göra insatser som gynnar utvecklingen och den enskilde individen. De flesta beslut, lagändringar o.s.v. görs inte för att stärka välfärd och social hållbarhet för den enskilde medborgaren. Det är möjligt att politiker, tjänstemän och beslutsfattare gör dessa förändringar i god tro. Förändringar man tror är detsamma som utveckling. Det är en stor skillnad på att tro och att veta. De flesta insatser som gjorts inom den svenska skolan på senare tid har inte gjorts för att gynna eleverna. Insatserna har gjorts för att stärka och befästa ett gammaldags och otidsenligt system och på så sätt ytterligare förstärka kontrollmekanismer som gynnar nuvarande strukturer och system. En variant är att använda sig av lite trolleritrick á la Kejsarens nya kläder: Man byter namn på Individuella programmet till Introduktionsprogrammen. För varje insats som görs där man ger sken av att det ska gynna eleverna skapas ett allt längre avstånd mellan beslutsfattare och unga människor som har sin dagliga tillvaro i skolan. På det viset förlängs stuprören och ett längre avstånd skapas som i slutändan försvårar ett pedagogiskt arbete. Uttrycket ”falla mellan stolarna” är inget annat än en klyscha och ett alldeles för milt uttryck. I takt med att stuprören blir längre så ökas också fallhöjden. Vi har idag massor av ungdomar som faller mellan stuprören och bokstavligen kraschlandar. Kraschlandningar som tar sig uttryck i att den psykiska ohälsan bland ungdomar ökar. Kraschlandningar som kostar oerhört mycket i mänskligt lidande och pengar. Kraschlandningar som i en del fall inte går att reparera och försätter unga människor i ett livslångt utanförskap.
L3Programmet Musik och L3 Metoden är anpassad för att möta de ungdomar som hamnar mellan stuprören. En gränsöverskridande verksamhet eftersom målgruppen verksamheten vänder sig till är gränsöverskridande.
För att höja kvalitén på lärandet måste insatser sättas in i det pedagogiska arbetet. Framför allt genom att stärka mötet lärare-elev. Att det snart kommer att saknas 64 000 lärare är ju signaler på att någonting inte stämmer. Frågan är om behörighet, fler specialpedagoger, lärarlegitimation, förstelärare och fler speciallärare är det viktigaste av allt. Så länge vi har ett system som mer och mer distanserar sig från det som är grunden till all pedagogisk verksamhet, det mänskliga mötet, uppstår istället nya problem och frågeställningar. När insatser görs som förlänger avståndet lärare-elev uppstår automatiskt en otydligare människosyn. Dessa avståndsfrämjande insatser försvårar förståelse och empati som är nödvändiga i det mänskliga och pedagogiska mötet mellan lärare och elev. De insatser som gjort och görs för att stärka lärarollen gynnar inte eleverna eftersom det skapar splittring och ”inbördeskrig” i lärarkåren. De förändringar som gjorts förstärker avståndet mellan lärare och elever. Avståndet blir större och större p.g.a. ett system som håller på att objektifiera levande unga växande människor. Ett system som i sina värsta avarter får psykopatiska drag. Blir man inte bekräftad som människa på ett positivt och värdigt sätt utan istället blir ignorerad och betraktad som ett problem och objekt är det inte konstigt att incidenter inträffar i klassrummen. Har vuxenvärlden, beslutsfattare och systemet misslyckats med att odla en fruktbar närhet i lärande situationer kan man inte projicera sina misstag på den mest sårbara och utsatta delen av vår befolkning: Barnen!

Micke Svennerbrandt

 

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *